Jag säger nej!
För något år sedan dog en kille jag känner när han kvävdes i sina egna spyor. Det var på grund av en överdos, det var på grund av drogerna. I kyrkan i Söderköping var vi ledsna och rädda. Då startade vi ett arbete som går ut på att vi säger nej. Vi är överens om att vi säger nej till droger.
Varje Tisdag har vi en träff och varje Tisdag gör vi olika saker. Idag gick man runt på stationer och fick göra olika saker. På en station satt Eva-Lotta och min bror, Max. Dom pratade om att säga nej. Alla fick dela någon gång när vi sagt nej.
Sedan berättade min bror om sitt missbruk... Vad det gjorde med honom, hans liv och vad det fick för konsekvenser.
När man blir beroende så betyder knarket plötsligt mer än allt annat. Man blir någon annan. Det jobbigaste är att det börjar med ett leende och med någon du tycker om som säger "Men skaru inte ha lite?". När det är någon man litar på så blir det svårare att säga nej. Men man måste säga nej. Vi måste hjälpa varandra att säga nej. Det förstör så mycket.
Jag minns en gång som jag sa nej... Min bror var kanske 16 år och blev arg på min syster för att hon inte gav honom hennes pengar så han började slåss. JAg minns det som att jag stog i ett hörn när min bror var på väg att strypa min syster. I vanliga fall brukade jag låsa in mig på toan och ringa mamma men den här gången skrek jag. "Maxen, sluta!" Max släppte Hanna och gick fram till mig och kollade mig i ögonen med en blick som var svart. Jag har aldrig vart så rädd som jag var då, för Max var inte Max men då visste jag inte att han var påtänd. Nu förstår jag det. Han tittade på mig och vände och gick ut ur lägenheten... Beroendet ledde till mycket annat, mycket som skadade folk, mycket som skadade vår familj.
Som anhörig blir man medberoende, jag har kämpat så mycket för Max och med Max. Jag gömmer fortfarande mina pengar i mitt rum.... Jag är så jävla glad att det är över.
Jag behövde skriva något om detta till någon! Samtidigt vill jag sprida det! Säg nej för fan! Hjälp någon annan att säga nej... Drogmissbruk är som en djup brunn. Det går enkelt ner men för att komma upp behövs hjälp, det är svårt och det tar mycket längre tid.
Varje Tisdag har vi en träff och varje Tisdag gör vi olika saker. Idag gick man runt på stationer och fick göra olika saker. På en station satt Eva-Lotta och min bror, Max. Dom pratade om att säga nej. Alla fick dela någon gång när vi sagt nej.
Sedan berättade min bror om sitt missbruk... Vad det gjorde med honom, hans liv och vad det fick för konsekvenser.
När man blir beroende så betyder knarket plötsligt mer än allt annat. Man blir någon annan. Det jobbigaste är att det börjar med ett leende och med någon du tycker om som säger "Men skaru inte ha lite?". När det är någon man litar på så blir det svårare att säga nej. Men man måste säga nej. Vi måste hjälpa varandra att säga nej. Det förstör så mycket.
Jag minns en gång som jag sa nej... Min bror var kanske 16 år och blev arg på min syster för att hon inte gav honom hennes pengar så han började slåss. JAg minns det som att jag stog i ett hörn när min bror var på väg att strypa min syster. I vanliga fall brukade jag låsa in mig på toan och ringa mamma men den här gången skrek jag. "Maxen, sluta!" Max släppte Hanna och gick fram till mig och kollade mig i ögonen med en blick som var svart. Jag har aldrig vart så rädd som jag var då, för Max var inte Max men då visste jag inte att han var påtänd. Nu förstår jag det. Han tittade på mig och vände och gick ut ur lägenheten... Beroendet ledde till mycket annat, mycket som skadade folk, mycket som skadade vår familj.
Som anhörig blir man medberoende, jag har kämpat så mycket för Max och med Max. Jag gömmer fortfarande mina pengar i mitt rum.... Jag är så jävla glad att det är över.
Jag behövde skriva något om detta till någon! Samtidigt vill jag sprida det! Säg nej för fan! Hjälp någon annan att säga nej... Drogmissbruk är som en djup brunn. Det går enkelt ner men för att komma upp behövs hjälp, det är svårt och det tar mycket längre tid.
Farfar <3
Min farfar fick en stroke igår. Han kan inte prata och sover mest hela tiden.
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är för honom att inte kunna svara
på frågor. Hur jobbigt är det inte för honom att ligga där medan vi andra sitter
runt omkring och kämpar för att hålla tårarna inne.
Jag gick till sjukhuset på lunchen, ensam. När jag kom in sov farfar. Jag satt mig och
läste lite i min bok. När han vaknade till pratade jag med honom, jag vet att han hör oss.
Farmor trodde inte att han hade känt igen henne men hon är nog bara rädd. Jag vet att
han kände igen mig. Jag höll hans hand och han kramade den. Det är så främmande för
min farfar har alltid vart tjurig och envis och hemskt retsam. Aldrig svag och aldrig velat
hålla någon i handen.
Min pappa, jag och mina syskon åkte dit nu på kvällen. Då var farfar vaken till och från.
Min pappa är precis som farfar. Envis, tjurig och stolt. Det är inte ofta som jag ser min
pappa gråta och jag vet inte hur jag ska ta det. Min bror åkte för att hålla farmor sällskap.
Det är tur att vi har varandra. Jg kan inte beskriva hur mycket jag älskar människorna omkring mig.
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är för honom att inte kunna svara
på frågor. Hur jobbigt är det inte för honom att ligga där medan vi andra sitter
runt omkring och kämpar för att hålla tårarna inne.
Jag gick till sjukhuset på lunchen, ensam. När jag kom in sov farfar. Jag satt mig och
läste lite i min bok. När han vaknade till pratade jag med honom, jag vet att han hör oss.
Farmor trodde inte att han hade känt igen henne men hon är nog bara rädd. Jag vet att
han kände igen mig. Jag höll hans hand och han kramade den. Det är så främmande för
min farfar har alltid vart tjurig och envis och hemskt retsam. Aldrig svag och aldrig velat
hålla någon i handen.
Min pappa, jag och mina syskon åkte dit nu på kvällen. Då var farfar vaken till och från.
Min pappa är precis som farfar. Envis, tjurig och stolt. Det är inte ofta som jag ser min
pappa gråta och jag vet inte hur jag ska ta det. Min bror åkte för att hålla farmor sällskap.
Det är tur att vi har varandra. Jg kan inte beskriva hur mycket jag älskar människorna omkring mig.
........
Jag har gjort slut med Freddie.
Det var ett tag sen nu men det är jobbigt varenda gång jag blir ensam.
Jag såg just på en film, den väckte väldigt många känslor. Jag sårade Freddie så djupt. Det var aldrig meningen. En stund trodde jag att jag skulle vara kär i honom hela livet men det tog slut. Jag var inte kär i honom längre. Jag skulle vilja bestämma själv. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande vara förälskad.
När jag blir ensam funderar jag på om jag saknar honom, om jag gjort ett misstag. Har jag gjort bort mig eller saknar jag bara någon som kan hålla om mig. För det är det jag saknar, när jag ligger ensam i min säng. Någon som håller om mig när jag gråter. Jag skulle vilja att det var en vän, en vän som håller om mig när jag gråter.
En vän som håller om mig. Det hade jag härom dagen. Vi hade en lektion när alla fick säga någonting, dela med sig om någonting. Sist vi hade ett sådant samtal ångrade jag att jag inte berättade något. Den här gången delade jag med mig. För mig är det viktigt att dom jag ska spendera två år till med förstår vem jag är och hur mitt liv har sett ut och ser ut. Jag insåg inte att det skulle vara så svårt att prata om det men hela jag skakade, jag skakade och jag grät. Det finaste var att dom två som jag ändå känt längst i klassen flyttade sig från sina platser för att hålla om mig. Dom två som sett allt skit runtomkring mig hända. Dom två som sett mig i alla tillstånd. Dom höll om mig.
Men vart är den där vännen när jag är ensam? Jag kan inte ringa upp någon och tvinga den att komma hem till mig för att jag har ångest, för att jag är ensam och inte vet vart jag vill.
Det gör fysiskt ont att gråta men det kanske är bra för själen. Jag vet inte.
Jag tänker inte ens läsa igenom det här för att rätta stavfel för jag skriver det nu, jag skriver det just i ögonblicket känslorna finns här.
Det var ett tag sen nu men det är jobbigt varenda gång jag blir ensam.
Jag såg just på en film, den väckte väldigt många känslor. Jag sårade Freddie så djupt. Det var aldrig meningen. En stund trodde jag att jag skulle vara kär i honom hela livet men det tog slut. Jag var inte kär i honom längre. Jag skulle vilja bestämma själv. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande vara förälskad.
När jag blir ensam funderar jag på om jag saknar honom, om jag gjort ett misstag. Har jag gjort bort mig eller saknar jag bara någon som kan hålla om mig. För det är det jag saknar, när jag ligger ensam i min säng. Någon som håller om mig när jag gråter. Jag skulle vilja att det var en vän, en vän som håller om mig när jag gråter.
En vän som håller om mig. Det hade jag härom dagen. Vi hade en lektion när alla fick säga någonting, dela med sig om någonting. Sist vi hade ett sådant samtal ångrade jag att jag inte berättade något. Den här gången delade jag med mig. För mig är det viktigt att dom jag ska spendera två år till med förstår vem jag är och hur mitt liv har sett ut och ser ut. Jag insåg inte att det skulle vara så svårt att prata om det men hela jag skakade, jag skakade och jag grät. Det finaste var att dom två som jag ändå känt längst i klassen flyttade sig från sina platser för att hålla om mig. Dom två som sett allt skit runtomkring mig hända. Dom två som sett mig i alla tillstånd. Dom höll om mig.
Men vart är den där vännen när jag är ensam? Jag kan inte ringa upp någon och tvinga den att komma hem till mig för att jag har ångest, för att jag är ensam och inte vet vart jag vill.
Det gör fysiskt ont att gråta men det kanske är bra för själen. Jag vet inte.
Jag tänker inte ens läsa igenom det här för att rätta stavfel för jag skriver det nu, jag skriver det just i ögonblicket känslorna finns här.
Inuti mig.
Tänk om livet var enkelt, som kaffe typ. Men det är det ju givetvis inte. Ibland funderar jag på varför jag är kär i Freddie, han är en så jobbig människa. Men jag kan bara inte sluta vara kär i honom. Det absolut dummaste jag skulle kunna göra är att lämna honom. Han älskar mig så himla mycket. Så sjukt mycket.
Mitt problem är att jag älskar så många! Jag vill ha tid med alla. Jag gillar mina syskon och vi umgås ofta. Jag vill hinna träffa mina kompisar som har minst lika mycket som jag inbokat. Jag måste hinna åka ner till pappa en helg och träffa min lillebror och Farmor saknar mig så dit borde jag också åka.
Det finns så många känslor i mig som jag inte förstår, så mycket som kommer fram i form av gråt eller ilska och jag vet inte vad dom betyder. Jag vet inte vad jag skulle göra om Freddie gick ifrån mig, skulle hans tröja ligga kvar i min fotölj och jag ligga och gråta med den varje kväll eller skulle han ta tillbaka både nallen och tröjan?
Mitt problem är att jag älskar så många! Jag vill ha tid med alla. Jag gillar mina syskon och vi umgås ofta. Jag vill hinna träffa mina kompisar som har minst lika mycket som jag inbokat. Jag måste hinna åka ner till pappa en helg och träffa min lillebror och Farmor saknar mig så dit borde jag också åka.
Det finns så många känslor i mig som jag inte förstår, så mycket som kommer fram i form av gråt eller ilska och jag vet inte vad dom betyder. Jag vet inte vad jag skulle göra om Freddie gick ifrån mig, skulle hans tröja ligga kvar i min fotölj och jag ligga och gråta med den varje kväll eller skulle han ta tillbaka både nallen och tröjan?
Hit&Dit
Det är bestyr hit och det är bestyr dit! Jag gillar bestyr, det är vad jag gör. Jag känner mig ganska duktig på det där med bestyr nu. Visst kan jag hålla med om att jag låter lite bestämd ibland och att det är något jag behöver jobba på. Men jag tycker endå att man ska lyssna på den som faktiskt bestämmer just vid det här tillfärllet. Om det är mamma som bestämmer hemma så lyssnar man på om man får sova borta eller inte, om det är en vikarie på en lektion så lyssnar man på vikarien och om det är jag som ska bestämma så lyssnar man på vad jag säger och man accepterar det jag säger trots att jag kanske är mycket yngre.
Det är så det funkar, överallt. Samtidigt så är det ingen som bestämmer helt själv, man kan alltid diskutera och komma med egna förslag och lösningar. Att acceptera varandra är nog det viktigaste i hela livet!
Det är så det funkar, överallt. Samtidigt så är det ingen som bestämmer helt själv, man kan alltid diskutera och komma med egna förslag och lösningar. Att acceptera varandra är nog det viktigaste i hela livet!
Höst!
Vi har tagit några riktigt fina bilder.
Usch.....
Det är nästan hemskt att jag kan börja gråta för allt vad folk säger...... lite överkänslig för tillfället.
Förändringens tid.....
Ingenting varar för evigt, det spelar ingen roll om det är bra eller dåligt. Ett krig tar alltid slut en romans tar alltid slut, någonstans någon gång. Ibland är det skönt att faktiskt tänka så, ibland inte.
Jag tror inte att vi kommer att få behålla Kafét/Kanal Båtiquen/Lottas/Kajsas Café/S:t Ilan......(kärt barn har många namn) Vi får lämna det som vi byggt upp under ganska svåra omständigheter. Vi skaffade lokalen när jag var 6 år, det är 10 år sedan och jag har varit där väldigt mycket under dom tio åren. Jag har tillbringat så mycket tid där så det känns som ett till hem. Under dom här tio åren har jag flyttat med mamma tre gånger och med pappa tre gånger. Men kafét har ju alltid stått kvar.
Det känns hemskt att behöva lämna det nu och att se någon annan få lokalen det är ju ändå mitt kafé det har skapat så många fina band. Jag har fått måna vänner genom kafét. Jag menar jag hade ju inte hittat Lina och Malo om inte Lina hade börjat jobba där. Många av våra stammisar har ju boundat med varandra på kafét. Och vart ska dom gå nu? Dom ensamma människor som inte har släkt eller vänner.
Jag älskar kafét, det känns som om någon har dött och jag mår hemskt. Inte bara över att kafét som det var försvinner utan också av att se min mamma. Hon är förstörd och det värsta är att jag kan se på henne hur ledsen hon är. Jag blir så ledsen när människor inte förstår att ett jobb kan betyda så mycket för en person och att Janne inte är så stöttande som han borde känns jätte jobbigt.
Vi får se vad som händer, men jag hoppas på att livet går vidare. Ingenting varar för evigt....
Jag tror inte att vi kommer att få behålla Kafét/Kanal Båtiquen/Lottas/Kajsas Café/S:t Ilan......(kärt barn har många namn) Vi får lämna det som vi byggt upp under ganska svåra omständigheter. Vi skaffade lokalen när jag var 6 år, det är 10 år sedan och jag har varit där väldigt mycket under dom tio åren. Jag har tillbringat så mycket tid där så det känns som ett till hem. Under dom här tio åren har jag flyttat med mamma tre gånger och med pappa tre gånger. Men kafét har ju alltid stått kvar.
Det känns hemskt att behöva lämna det nu och att se någon annan få lokalen det är ju ändå mitt kafé det har skapat så många fina band. Jag har fått måna vänner genom kafét. Jag menar jag hade ju inte hittat Lina och Malo om inte Lina hade börjat jobba där. Många av våra stammisar har ju boundat med varandra på kafét. Och vart ska dom gå nu? Dom ensamma människor som inte har släkt eller vänner.
Jag älskar kafét, det känns som om någon har dött och jag mår hemskt. Inte bara över att kafét som det var försvinner utan också av att se min mamma. Hon är förstörd och det värsta är att jag kan se på henne hur ledsen hon är. Jag blir så ledsen när människor inte förstår att ett jobb kan betyda så mycket för en person och att Janne inte är så stöttande som han borde känns jätte jobbigt.
Vi får se vad som händer, men jag hoppas på att livet går vidare. Ingenting varar för evigt....
Sorg?
Te är som bäst när det är blandat med tårar...
Allt dras upp på samma gång, allt som har varit jobbigt....... när jag gjorde slut med Viktor och hur ledsen han blev och det sårade mig och får mig fortfarande att ha dåligt samvete. hur ledsen jag var efter att Joakim dumpade mig och vilka värdefulla veckor jag kastade bor i tårar. Natten med Hanna på akuten och blodpölarna vi fick skrubba bort i lägenheten, dagarna efter. När Max och jag fick reda på att Janne hade försökt ta livet av sig och att se hur Janne blev tårögd av Rosen vi la in i tidningen till hans räddare. Att våran klass splittras om bara en vecka, vi har gått 6 år tillsammans. Och tänk om Freddie håller på att tröttna på mig? Jag gråter för ofta....
När jag blir ledsen så tar jag upp allt på en gång och funderar över saker jag gjort som jag kanske borde ångra och försöka fixa.....
Det är väldigt ofta, nästa alltid jag gråter samtidigt som jag loggar in här och skriver ner mina tankar.
vad händer?!?
Varför gör han mig så ledsen? Är det med flit? Jag vet inte, jag har ingen koll längre! Jag vet inte vad det är som händer. Varför beter jag mig som jag gör? Borde inte jag vara lite mognare och han aningen snällare?
Är det bara att vänta? Borde jag förstå att det är dags? Att han inte längre vill ha mig? Jag funderar på om vi kanske bara är i någon sorts svacka eller om han verkligen är på väg att göra slut. Han kanske bara är så trött på att gå arbetslös så han roar sig med att göra mig ledsen.
Jag är inte sämre bara för att jag är yngre, jag vet inte mindre bara för att jag är yngre och jag tvingar honom inte att vara med mig dygnet runt………
Han vet inte att jag sitter och gråter när jag skriver det här och han vet inte att jag vill att han ska läsa det. Men han måste ha insett att jag blev ledsen.
Jag har också rätt att vara jobbig ibland…..precis som han! Jag vet att han är känslig så jag tänker på vad jag säger för att absolut inte såra honom men ganska ofta känns det som om han inte förstår mig.
Jag älskar honom så himla väldigt mycket, jag vet verkligen inte vad jag skulle göra om han gjorde slut.
Din pojkvän ska inte göra dig ledsen varannan dag!!
FIRE!
På väg till mig!
Jag blev leveread direkt till dörren, i en skokarton. Storlek 42-43. En mjuk och luddig toffel. Anpassar sig efter temperatur och tål allt. Reglerbar och anpassningsbar. Bara att ta på sig. Helt gratis.
Sen när säger jag nej till min pappa för att vara sällskapsdam till min pojkvän som sitter vid datorn och pratar med sina andra vänner. ”Vill du att jag sätter på en film åt dig?”… det spelar väl ingen roll om jag får se på en film eller inte. Jag sitter fortfarande själv och har dåligt samvete över att jag inte är hos min pappa som det var planerat. Jag får se på film med min pappa också. Min pappa som faktiskt har en sjukdom han kanske kan dö utav, och min två år gamla lillebror som börjar skrika så fort jag säger ”hej då”.
Sen när består min vardag av endast en sak? Aldrig. Mina vänner tycker om mig, det gör han också. Men varför ska en part få hela min tid? Varför tar inte jag en del av tiden till mig själv? Jag vet inte.
Jag ska gå tillbaka till mig själv. Ett par hållbara gympaskor som man måste förtjäna för att få. Ett par skor som är lagom anpassningsbara men som inte viker ut sig för att den som bär dom får lite nageltrång. Skorna du måste ta hand om så att dom inte faller isär.
Dom som inte viker sig för lite nageltrång…….
Jag älskar honom, och många fler. Men också mig själv. Ett par gympaskor i storlek 40.
Varför?
Hur kan jag reagera så?....... Jag vet inte. Men jag blev just, arg. jätte arg. Sådär arg som jag brukade kunna bli när jag var yngre. Sparka och slå i sängen, gråta och dra och riva i håret.
Freddie ville gå till shell och äta, men jag palla inte 00.00 på natten. Då skulle han gå ensam, men efter vad som hände honom för ett tag sen är jag lite räddd för sånt. Att gå ensam eller att jag ska vara ensam. Fast det har inte så mkt med det att göra. Jag kan verkligen inte förstå hur jag kan bli så arg. och nu har jag brottom att skriva det här innan han kmr tillbaka, jag vill nog inte att han ska läsa det.
Jag gick med på att gå med honom om han hämtade mina skor ifrån övervåningen, men hans föräldrar sover ju där och ska upp tidigt imorn, det är väl klart att han inte kan väcka dom. Men jag kan ju låna skor nerifrån. Men det tkte inte jag.... varför???..... jag vet inte
Jag vet inte varför jag gjorde så, varför jag blev så arg. Men det förklarade han för mig....tror jag. Därför att han ber mig sova här och när vi kommer hit spelar han dataspel i två timmar, sen när vi tillslut ligger i sängen villl han gå till shell. Och det är ju så jag känner.
Jag är en ganska patetisk människa i många stunder.......
Freddie är bara ute och röker.....kmr in snart.... <3 Jag älskar honom
I love it!
jag tycker mkt om att halloweena mig....och andra ^^
Och jag tycker väldigt mkt om min beybej (Freddie). Det bästa är att jag veta att han tycker väldigt mkt om mig också^^. Underbar kännsla<3
Halloween!
På fredag är det dags för halloween i skolan. Alltså! Dags att klä ut sig (igen) min outfit får bli evil nurse-ish ;). det kommer nog att bli trevligt. Sen blir det förhoppningsvis mera halloweeen spökande på måndag med vårat "gäng". Köp hem godis gott folk för vi är på väg "BUS ELLER GODIS!" MAHAAHA!! :D FUN!
JAG ÄLSKAR ATT KLÄ UT MIG. och ofta är det faktist förberedelserna som är roligast ^^ i love it, it makes me smile.
Meeeeen, min käraste är inte hemma den här veckan. vi har träffat varandra VARENDA dag i ca: 2 månader (nästan). och nu helt plöttsligt ska han vara inte här på nästan en vecka..... what to do???? jag vet vad man ska göra :D
man ska göra nånting annat :D typ HALLOWEEN!!! ^^ jag är bra^^
hej på sig!
