kajsapetersdotter

Min farfar fick en stroke igår. Han kan inte prata och sover mest hela tiden.
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är för honom att inte kunna svara
på frågor. Hur jobbigt är det inte för honom att ligga där medan vi andra sitter
runt omkring och kämpar för att hålla tårarna inne.

Jag gick till sjukhuset på lunchen, ensam. När jag kom in sov farfar. Jag satt mig och
läste lite i min bok. När han vaknade till pratade jag med honom, jag vet att han hör oss.
Farmor trodde inte att han hade känt igen henne men hon är nog bara rädd. Jag vet att
han kände igen mig. Jag höll hans hand och han kramade den. Det är så främmande för
min farfar har alltid vart tjurig och envis och hemskt retsam. Aldrig svag och aldrig velat
hålla någon i handen.

Min pappa, jag och mina syskon åkte dit nu på kvällen. Då var farfar vaken till och från.
Min pappa är precis som farfar. Envis, tjurig och stolt. Det är inte ofta som jag ser min
pappa gråta och jag vet inte hur jag ska ta det. Min bror åkte för att hålla farmor sällskap.

Det är tur att vi har varandra. Jg kan inte beskriva hur mycket jag älskar människorna omkring mig.