........
Jag har gjort slut med Freddie.
Det var ett tag sen nu men det är jobbigt varenda gång jag blir ensam.
Jag såg just på en film, den väckte väldigt många känslor. Jag sårade Freddie så djupt. Det var aldrig meningen. En stund trodde jag att jag skulle vara kär i honom hela livet men det tog slut. Jag var inte kär i honom längre. Jag skulle vilja bestämma själv. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande vara förälskad.
När jag blir ensam funderar jag på om jag saknar honom, om jag gjort ett misstag. Har jag gjort bort mig eller saknar jag bara någon som kan hålla om mig. För det är det jag saknar, när jag ligger ensam i min säng. Någon som håller om mig när jag gråter. Jag skulle vilja att det var en vän, en vän som håller om mig när jag gråter.
En vän som håller om mig. Det hade jag härom dagen. Vi hade en lektion när alla fick säga någonting, dela med sig om någonting. Sist vi hade ett sådant samtal ångrade jag att jag inte berättade något. Den här gången delade jag med mig. För mig är det viktigt att dom jag ska spendera två år till med förstår vem jag är och hur mitt liv har sett ut och ser ut. Jag insåg inte att det skulle vara så svårt att prata om det men hela jag skakade, jag skakade och jag grät. Det finaste var att dom två som jag ändå känt längst i klassen flyttade sig från sina platser för att hålla om mig. Dom två som sett allt skit runtomkring mig hända. Dom två som sett mig i alla tillstånd. Dom höll om mig.
Men vart är den där vännen när jag är ensam? Jag kan inte ringa upp någon och tvinga den att komma hem till mig för att jag har ångest, för att jag är ensam och inte vet vart jag vill.
Det gör fysiskt ont att gråta men det kanske är bra för själen. Jag vet inte.
Jag tänker inte ens läsa igenom det här för att rätta stavfel för jag skriver det nu, jag skriver det just i ögonblicket känslorna finns här.
Det var ett tag sen nu men det är jobbigt varenda gång jag blir ensam.
Jag såg just på en film, den väckte väldigt många känslor. Jag sårade Freddie så djupt. Det var aldrig meningen. En stund trodde jag att jag skulle vara kär i honom hela livet men det tog slut. Jag var inte kär i honom längre. Jag skulle vilja bestämma själv. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande vara förälskad.
När jag blir ensam funderar jag på om jag saknar honom, om jag gjort ett misstag. Har jag gjort bort mig eller saknar jag bara någon som kan hålla om mig. För det är det jag saknar, när jag ligger ensam i min säng. Någon som håller om mig när jag gråter. Jag skulle vilja att det var en vän, en vän som håller om mig när jag gråter.
En vän som håller om mig. Det hade jag härom dagen. Vi hade en lektion när alla fick säga någonting, dela med sig om någonting. Sist vi hade ett sådant samtal ångrade jag att jag inte berättade något. Den här gången delade jag med mig. För mig är det viktigt att dom jag ska spendera två år till med förstår vem jag är och hur mitt liv har sett ut och ser ut. Jag insåg inte att det skulle vara så svårt att prata om det men hela jag skakade, jag skakade och jag grät. Det finaste var att dom två som jag ändå känt längst i klassen flyttade sig från sina platser för att hålla om mig. Dom två som sett allt skit runtomkring mig hända. Dom två som sett mig i alla tillstånd. Dom höll om mig.
Men vart är den där vännen när jag är ensam? Jag kan inte ringa upp någon och tvinga den att komma hem till mig för att jag har ångest, för att jag är ensam och inte vet vart jag vill.
Det gör fysiskt ont att gråta men det kanske är bra för själen. Jag vet inte.
Jag tänker inte ens läsa igenom det här för att rätta stavfel för jag skriver det nu, jag skriver det just i ögonblicket känslorna finns här.
