På väg till mig!
Jag blev leveread direkt till dörren, i en skokarton. Storlek 42-43. En mjuk och luddig toffel. Anpassar sig efter temperatur och tål allt. Reglerbar och anpassningsbar. Bara att ta på sig. Helt gratis.
Sen när säger jag nej till min pappa för att vara sällskapsdam till min pojkvän som sitter vid datorn och pratar med sina andra vänner. ”Vill du att jag sätter på en film åt dig?”… det spelar väl ingen roll om jag får se på en film eller inte. Jag sitter fortfarande själv och har dåligt samvete över att jag inte är hos min pappa som det var planerat. Jag får se på film med min pappa också. Min pappa som faktiskt har en sjukdom han kanske kan dö utav, och min två år gamla lillebror som börjar skrika så fort jag säger ”hej då”.
Sen när består min vardag av endast en sak? Aldrig. Mina vänner tycker om mig, det gör han också. Men varför ska en part få hela min tid? Varför tar inte jag en del av tiden till mig själv? Jag vet inte.
Jag ska gå tillbaka till mig själv. Ett par hållbara gympaskor som man måste förtjäna för att få. Ett par skor som är lagom anpassningsbara men som inte viker ut sig för att den som bär dom får lite nageltrång. Skorna du måste ta hand om så att dom inte faller isär.
Dom som inte viker sig för lite nageltrång…….
Jag älskar honom, och många fler. Men också mig själv. Ett par gympaskor i storlek 40.
