Jag säger nej!
Varje Tisdag har vi en träff och varje Tisdag gör vi olika saker. Idag gick man runt på stationer och fick göra olika saker. På en station satt Eva-Lotta och min bror, Max. Dom pratade om att säga nej. Alla fick dela någon gång när vi sagt nej.
Sedan berättade min bror om sitt missbruk... Vad det gjorde med honom, hans liv och vad det fick för konsekvenser.
När man blir beroende så betyder knarket plötsligt mer än allt annat. Man blir någon annan. Det jobbigaste är att det börjar med ett leende och med någon du tycker om som säger "Men skaru inte ha lite?". När det är någon man litar på så blir det svårare att säga nej. Men man måste säga nej. Vi måste hjälpa varandra att säga nej. Det förstör så mycket.
Jag minns en gång som jag sa nej... Min bror var kanske 16 år och blev arg på min syster för att hon inte gav honom hennes pengar så han började slåss. JAg minns det som att jag stog i ett hörn när min bror var på väg att strypa min syster. I vanliga fall brukade jag låsa in mig på toan och ringa mamma men den här gången skrek jag. "Maxen, sluta!" Max släppte Hanna och gick fram till mig och kollade mig i ögonen med en blick som var svart. Jag har aldrig vart så rädd som jag var då, för Max var inte Max men då visste jag inte att han var påtänd. Nu förstår jag det. Han tittade på mig och vände och gick ut ur lägenheten... Beroendet ledde till mycket annat, mycket som skadade folk, mycket som skadade vår familj.
Som anhörig blir man medberoende, jag har kämpat så mycket för Max och med Max. Jag gömmer fortfarande mina pengar i mitt rum.... Jag är så jävla glad att det är över.
Jag behövde skriva något om detta till någon! Samtidigt vill jag sprida det! Säg nej för fan! Hjälp någon annan att säga nej... Drogmissbruk är som en djup brunn. Det går enkelt ner men för att komma upp behövs hjälp, det är svårt och det tar mycket längre tid.
Farfar <3
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är för honom att inte kunna svara
på frågor. Hur jobbigt är det inte för honom att ligga där medan vi andra sitter
runt omkring och kämpar för att hålla tårarna inne.
Jag gick till sjukhuset på lunchen, ensam. När jag kom in sov farfar. Jag satt mig och
läste lite i min bok. När han vaknade till pratade jag med honom, jag vet att han hör oss.
Farmor trodde inte att han hade känt igen henne men hon är nog bara rädd. Jag vet att
han kände igen mig. Jag höll hans hand och han kramade den. Det är så främmande för
min farfar har alltid vart tjurig och envis och hemskt retsam. Aldrig svag och aldrig velat
hålla någon i handen.
Min pappa, jag och mina syskon åkte dit nu på kvällen. Då var farfar vaken till och från.
Min pappa är precis som farfar. Envis, tjurig och stolt. Det är inte ofta som jag ser min
pappa gråta och jag vet inte hur jag ska ta det. Min bror åkte för att hålla farmor sällskap.
Det är tur att vi har varandra. Jg kan inte beskriva hur mycket jag älskar människorna omkring mig.
........
Det var ett tag sen nu men det är jobbigt varenda gång jag blir ensam.
Jag såg just på en film, den väckte väldigt många känslor. Jag sårade Freddie så djupt. Det var aldrig meningen. En stund trodde jag att jag skulle vara kär i honom hela livet men det tog slut. Jag var inte kär i honom längre. Jag skulle vilja bestämma själv. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande vara förälskad.
När jag blir ensam funderar jag på om jag saknar honom, om jag gjort ett misstag. Har jag gjort bort mig eller saknar jag bara någon som kan hålla om mig. För det är det jag saknar, när jag ligger ensam i min säng. Någon som håller om mig när jag gråter. Jag skulle vilja att det var en vän, en vän som håller om mig när jag gråter.
En vän som håller om mig. Det hade jag härom dagen. Vi hade en lektion när alla fick säga någonting, dela med sig om någonting. Sist vi hade ett sådant samtal ångrade jag att jag inte berättade något. Den här gången delade jag med mig. För mig är det viktigt att dom jag ska spendera två år till med förstår vem jag är och hur mitt liv har sett ut och ser ut. Jag insåg inte att det skulle vara så svårt att prata om det men hela jag skakade, jag skakade och jag grät. Det finaste var att dom två som jag ändå känt längst i klassen flyttade sig från sina platser för att hålla om mig. Dom två som sett allt skit runtomkring mig hända. Dom två som sett mig i alla tillstånd. Dom höll om mig.
Men vart är den där vännen när jag är ensam? Jag kan inte ringa upp någon och tvinga den att komma hem till mig för att jag har ångest, för att jag är ensam och inte vet vart jag vill.
Det gör fysiskt ont att gråta men det kanske är bra för själen. Jag vet inte.
Jag tänker inte ens läsa igenom det här för att rätta stavfel för jag skriver det nu, jag skriver det just i ögonblicket känslorna finns här.
Inuti mig.
Mitt problem är att jag älskar så många! Jag vill ha tid med alla. Jag gillar mina syskon och vi umgås ofta. Jag vill hinna träffa mina kompisar som har minst lika mycket som jag inbokat. Jag måste hinna åka ner till pappa en helg och träffa min lillebror och Farmor saknar mig så dit borde jag också åka.
Det finns så många känslor i mig som jag inte förstår, så mycket som kommer fram i form av gråt eller ilska och jag vet inte vad dom betyder. Jag vet inte vad jag skulle göra om Freddie gick ifrån mig, skulle hans tröja ligga kvar i min fotölj och jag ligga och gråta med den varje kväll eller skulle han ta tillbaka både nallen och tröjan?
Hit&Dit
Det är så det funkar, överallt. Samtidigt så är det ingen som bestämmer helt själv, man kan alltid diskutera och komma med egna förslag och lösningar. Att acceptera varandra är nog det viktigaste i hela livet!
Höst!
Usch.....
Förändringens tid.....
Jag tror inte att vi kommer att få behålla Kafét/Kanal Båtiquen/Lottas/Kajsas Café/S:t Ilan......(kärt barn har många namn) Vi får lämna det som vi byggt upp under ganska svåra omständigheter. Vi skaffade lokalen när jag var 6 år, det är 10 år sedan och jag har varit där väldigt mycket under dom tio åren. Jag har tillbringat så mycket tid där så det känns som ett till hem. Under dom här tio åren har jag flyttat med mamma tre gånger och med pappa tre gånger. Men kafét har ju alltid stått kvar.
Det känns hemskt att behöva lämna det nu och att se någon annan få lokalen det är ju ändå mitt kafé det har skapat så många fina band. Jag har fått måna vänner genom kafét. Jag menar jag hade ju inte hittat Lina och Malo om inte Lina hade börjat jobba där. Många av våra stammisar har ju boundat med varandra på kafét. Och vart ska dom gå nu? Dom ensamma människor som inte har släkt eller vänner.
Jag älskar kafét, det känns som om någon har dött och jag mår hemskt. Inte bara över att kafét som det var försvinner utan också av att se min mamma. Hon är förstörd och det värsta är att jag kan se på henne hur ledsen hon är. Jag blir så ledsen när människor inte förstår att ett jobb kan betyda så mycket för en person och att Janne inte är så stöttande som han borde känns jätte jobbigt.
Vi får se vad som händer, men jag hoppas på att livet går vidare. Ingenting varar för evigt....
Sorg?
vad händer?!?
Varför gör han mig så ledsen? Är det med flit? Jag vet inte, jag har ingen koll längre! Jag vet inte vad det är som händer. Varför beter jag mig som jag gör? Borde inte jag vara lite mognare och han aningen snällare?
Är det bara att vänta? Borde jag förstå att det är dags? Att han inte längre vill ha mig? Jag funderar på om vi kanske bara är i någon sorts svacka eller om han verkligen är på väg att göra slut. Han kanske bara är så trött på att gå arbetslös så han roar sig med att göra mig ledsen.
Jag är inte sämre bara för att jag är yngre, jag vet inte mindre bara för att jag är yngre och jag tvingar honom inte att vara med mig dygnet runt………
Han vet inte att jag sitter och gråter när jag skriver det här och han vet inte att jag vill att han ska läsa det. Men han måste ha insett att jag blev ledsen.
Jag har också rätt att vara jobbig ibland…..precis som han! Jag vet att han är känslig så jag tänker på vad jag säger för att absolut inte såra honom men ganska ofta känns det som om han inte förstår mig.
Jag älskar honom så himla väldigt mycket, jag vet verkligen inte vad jag skulle göra om han gjorde slut.
Din pojkvän ska inte göra dig ledsen varannan dag!!
FIRE!
På väg till mig!
Jag blev leveread direkt till dörren, i en skokarton. Storlek 42-43. En mjuk och luddig toffel. Anpassar sig efter temperatur och tål allt. Reglerbar och anpassningsbar. Bara att ta på sig. Helt gratis.
Sen när säger jag nej till min pappa för att vara sällskapsdam till min pojkvän som sitter vid datorn och pratar med sina andra vänner. ”Vill du att jag sätter på en film åt dig?”… det spelar väl ingen roll om jag får se på en film eller inte. Jag sitter fortfarande själv och har dåligt samvete över att jag inte är hos min pappa som det var planerat. Jag får se på film med min pappa också. Min pappa som faktiskt har en sjukdom han kanske kan dö utav, och min två år gamla lillebror som börjar skrika så fort jag säger ”hej då”.
Sen när består min vardag av endast en sak? Aldrig. Mina vänner tycker om mig, det gör han också. Men varför ska en part få hela min tid? Varför tar inte jag en del av tiden till mig själv? Jag vet inte.
Jag ska gå tillbaka till mig själv. Ett par hållbara gympaskor som man måste förtjäna för att få. Ett par skor som är lagom anpassningsbara men som inte viker ut sig för att den som bär dom får lite nageltrång. Skorna du måste ta hand om så att dom inte faller isär.
Dom som inte viker sig för lite nageltrång…….
Jag älskar honom, och många fler. Men också mig själv. Ett par gympaskor i storlek 40.
Varför?
I love it!
Halloween!
skit..
Önskemål.
visst ja! jag tänkte på en grej det jag skrev innan detta skulle jag vara tacksam om man inte gick omkring och pratade om.
jag vet att det inte är så många som läser min blogg men några har läst det senaste och då tänkte jag att jag ville dela med mig utav mina tankar kring hur det har varit i familjen och hur jag upplevt det.
Läs det gärna, för annars skulle jag aldrig lagt upp det offentligt. men prata inte kring det som står. om det är så att man är nyfiken på nånting om det eller nått i den stilen, fråga gärna för jag tycker om att känna att folk har tagit till sig det som står.
^^
dags att skriva något.
Krönika.
Här om dagen satt jag och ett par kompisar i ”matan” och pratade och skojade. Helt plötsligt blev någon kallad för ”ADHD-barn” av en annan. Och det gör mig alltid lite arg när sådant händer för när folk kallar en för saker som ”bokstavsbarn” eller ”ADHD-barn” så används det som ett skällsord men i själva verket så är det fakta och inget annat. Det är inget fel att ha ADD, ADHD eller damp, det bara är så. Fler än vad man tror är ”bokstavsbarn”.
Min bror har en ganska grav diagnos av ADHD och har haft det ganska svårt ända sen han var barn. Han fick inte den hjälp han behövde i låg och mellanstadiet och hade det därför inte särskilt lätt.
En person som har ADHD har ofta svårt att koncentrera sig och svårt att prata tex. samtidigt som någon pratar vid bordet bredvid. Han kan också ha svårt att sitta still och är ofta väldigt hyperaktiv. Det måste hända saker hela tiden för att kunna tillfredsställa en sådan hjärna.
I lågstadiet var det en del problem kring min storasyster som också har en lätt diagnos av ADD/ADHD. Hon var tystlåten och hade lätt att få blåmärken. Hon var också väldigt klantig eller klumpig så hon kom därför ofta med blåmärken till skolan. Personal och lärare trodde då att hon blev både misshandlad och våldtagen av vår pappa, det var fel. Efter mycket trubbel så bestämde mamma och pappa att flytta Hanna och Max från Mogata skola till Ramunder.
På Ramunder passade min bror Max bättre in och fick mer hjälp men inte all den hjälp han skulle behövt. Har man ADHD behöver man mycket uppmärksamhet och får man inte det så tar man den. Max hamnade ofta i slagsmål och det var mycket samtal mellan föräldrar och lärare på så sätt fick han uppmärksamhet men inte den uppmärksamhet som en människa vill ha. Max fick en stämpel redan i lågstadiet. Han fick en stämpel som ”bråkstake” vuxna, framför allt lärare gav honom utskällningar istället för att förklara varför dom blev arga. Det hade han kanske behövt han kanske behövde någon som förklarade varför det inte alltid kunde bli som han ville.
Jag tänker att om en människa alltid får veta hur dålig och dum han är så tappar han gnistan. Om folk har förväntningar och tror att ”den där killen är dum” så får man en känsla av att man ska leva upp till vad alla tror. Samma sak som om alla tänker att ”den där killen är så glad hela tiden” så försöker man alltid vara glad för att det är vad folk förväntar sig.
Men Max fick en stämpel, Max var dum och bråkig. Det var alltid det folk förväntade sig. Och då förstår jag att han kanske blev trött och att han kanske struntade i att försöka vara lugn och sansad som ”alla andra”. För det var ju ändå ingen som trodde att han kunde, det var aldrig någon som trodde att han kunde klara av matten eller historian. För att slippa lägga massa extra resurser på EN elev, så satt man Max på Ankaret. Ankaret kanske är en bra skola för en del människor, men Max kunde ha sluppit det om hans skola och lärare bara orkat ge honom tid till att förklara saker.
I och med att han blev placerad på ankaret så blev han även stämplad av folk i hans egen ålder, han blev ett ”ankarbarn” och ett sånt är man bara om man är för dum för att få stanna i den vanliga skolan. Då kom det här med förväntningarna tillbaka, fast ännu mer, och nu var det även hans kompisar som förväntade sig dumma saker ifrån honom. Och det här spann bara på hela tiden. Det blev bara värre och han hamnade med fel folk. Han kände sig utanför och skapade sig en plats hos andra som sökt sig till varandra pågrund av att samhället eller skolan frusit ut dom. Han skapade sig ett rykte, yngre killar tyckte att han var häftig. Han fick status och det kändes bra. Han var äntligen någon, så han fortsatte. Det rykte han skapade sig skapade han genom att göra inbrott, knarka och ge folk en slags rädsla för honom. Han kände en tillhörighet till ”gänget” som han aldrig känt i någon annan gemenskap. Han hade inte passat in någon annanstans, inte på första eller andra skolan, inte i innebandyn eller ens hemma där mamma och pappa blev trötta på alla hans upptåg.
Till slut hamnade Max på ett behandlingshem utanför Linköping. Där fick han stanna i 1,5 år. En väldigt lång tid för oss. Jag har fått veta efteråt varför han hamnade på hemmet. Det var drogerna, raseri utbrotten och betygen som inte existerade. Jag har inte fått veta fören senare att han höll på med olika sorters droger.
Han har berättat att han kände sig så ensam när han var där. Speciellt på kvällarna när han skulle sova, då han fick tid att tänka. Han har berättat att han mådde så dåligt över hur mycket han har skadat mig och min syster under dom åren då det var som värst hemma. Han mådde dåligt över hur dåligt han fått mig och Hanna att må. Klart att han hade sårat mamma och pappa också, men vi var ganska tighta syskon och vi är ännu tightare nu. Det var oss han tänkte på och saknade. Visst saknade han sina ”kompisar” och sin frihet och det var säkert väldigt svårt att vara ifrån droger, men jag tror att han någonstans insåg vad han hade riskerat.
Jag själv hade det jätte svårt, det var hemskt. Jag kände blickarna i ryggen för jag visste att många hade hört om det, att Max Nilsson inte längre fick bo hemma att han hade hamnat på ett behandlingshem. En del som inte förstod hur jobbigt jag tyckte att det var skojade till och med om det. Kanske för att lätta upp stämningen men jag kan inte påstå att det gjorde någonting bättre. Det var nog en av dom jobbigaste perioderna i mitt liv.
Jag tänker att mycket utav det här var lärarna och mamma och pappas fel. Han hade aldrig behövt hamna på hemmet om skolan hade tagit sig tid till honom. Han hade inte alls behövt hamna på Ankaret om mamma och pappa hade sagt vad de tyckte. Men det är klart att som förälder orkar man inte hur mycket som helst heller. Och då kan det nog vara skönt att lämna över en del till någon annan.
Mina föräldrar skyddar oss genom att ”inte oroa” oss. Dom tror att om dom inte berättar hur det är så slipper jag den vetskapen. Och det kanske är bra att göra så i vissa lägen beroende på hur gammalt barnet är. Jag fick ju som sagt inte riktigt reda på varför Max skulle bo på ett hem. Och det var inte för att undanhålla information ifrån mig som mamma och pappa inte sa det rakt ut. Det var för att dom älskade mig och ville låta mig slippa det. Men jag tänker att jag skulle velat veta vad som pågick ifrån början. Istället för att nästan ett år senare få reda på hur det var ifrån några av mina äldre kompisar.
Det är konstigt egentligen hur föräldrar skyddar sina barn.
ibland orkar jag skriva någonting....
Jag vill inte att det ska vara hans verk. Men risken finns och han kan vara så läskigt iskall det är så att jag ryser. till skillnad från mig som inte kan titta någon i ögonen när jag ljuger så tror han själv på sin lögn. Att inte veta hur det är tar kol på oss alla. Att mamma står och gråter nere i köket förvånar mig inte men gör ont inuti. Jag klarar inte heller hur mycket som helst och det har varit mycket på sista tiden.
Natten när "hon" inte mådde bra så grät inte jag förens vi kommit hem, städat upp och jag var ensam. Innan dess var det mammas tur att gråta och min post att torka tårar. Just då var jag stål människan och "hon" klammrade sig fast på mina axlar samtidigt som hon rev sig själv. Visst klarade jag av att stå stark....en liten stund. Men det smärtade innuti. Att känna den maktlösheten. jag klarade det enda tills jag inte kunde egna mig åt annat än mina egna tankar......
wooho!
Idag har 9:orna tema dag så arne är inte här på våran kemi, det betyder att vi kan få läsa manus nästan hela dagen. Vi ska få sätta upp musikalen Annie i nian och Jag ska spela karaktären Lilly. Vilket jag är mycket nöjd med.
