Höst!
Vi har tagit några riktigt fina bilder.
Usch.....
Det är nästan hemskt att jag kan börja gråta för allt vad folk säger...... lite överkänslig för tillfället.
Förändringens tid.....
Ingenting varar för evigt, det spelar ingen roll om det är bra eller dåligt. Ett krig tar alltid slut en romans tar alltid slut, någonstans någon gång. Ibland är det skönt att faktiskt tänka så, ibland inte.
Jag tror inte att vi kommer att få behålla Kafét/Kanal Båtiquen/Lottas/Kajsas Café/S:t Ilan......(kärt barn har många namn) Vi får lämna det som vi byggt upp under ganska svåra omständigheter. Vi skaffade lokalen när jag var 6 år, det är 10 år sedan och jag har varit där väldigt mycket under dom tio åren. Jag har tillbringat så mycket tid där så det känns som ett till hem. Under dom här tio åren har jag flyttat med mamma tre gånger och med pappa tre gånger. Men kafét har ju alltid stått kvar.
Det känns hemskt att behöva lämna det nu och att se någon annan få lokalen det är ju ändå mitt kafé det har skapat så många fina band. Jag har fått måna vänner genom kafét. Jag menar jag hade ju inte hittat Lina och Malo om inte Lina hade börjat jobba där. Många av våra stammisar har ju boundat med varandra på kafét. Och vart ska dom gå nu? Dom ensamma människor som inte har släkt eller vänner.
Jag älskar kafét, det känns som om någon har dött och jag mår hemskt. Inte bara över att kafét som det var försvinner utan också av att se min mamma. Hon är förstörd och det värsta är att jag kan se på henne hur ledsen hon är. Jag blir så ledsen när människor inte förstår att ett jobb kan betyda så mycket för en person och att Janne inte är så stöttande som han borde känns jätte jobbigt.
Vi får se vad som händer, men jag hoppas på att livet går vidare. Ingenting varar för evigt....
Jag tror inte att vi kommer att få behålla Kafét/Kanal Båtiquen/Lottas/Kajsas Café/S:t Ilan......(kärt barn har många namn) Vi får lämna det som vi byggt upp under ganska svåra omständigheter. Vi skaffade lokalen när jag var 6 år, det är 10 år sedan och jag har varit där väldigt mycket under dom tio åren. Jag har tillbringat så mycket tid där så det känns som ett till hem. Under dom här tio åren har jag flyttat med mamma tre gånger och med pappa tre gånger. Men kafét har ju alltid stått kvar.
Det känns hemskt att behöva lämna det nu och att se någon annan få lokalen det är ju ändå mitt kafé det har skapat så många fina band. Jag har fått måna vänner genom kafét. Jag menar jag hade ju inte hittat Lina och Malo om inte Lina hade börjat jobba där. Många av våra stammisar har ju boundat med varandra på kafét. Och vart ska dom gå nu? Dom ensamma människor som inte har släkt eller vänner.
Jag älskar kafét, det känns som om någon har dött och jag mår hemskt. Inte bara över att kafét som det var försvinner utan också av att se min mamma. Hon är förstörd och det värsta är att jag kan se på henne hur ledsen hon är. Jag blir så ledsen när människor inte förstår att ett jobb kan betyda så mycket för en person och att Janne inte är så stöttande som han borde känns jätte jobbigt.
Vi får se vad som händer, men jag hoppas på att livet går vidare. Ingenting varar för evigt....
