kajsapetersdotter

visst ja! jag tänkte på en grej det jag skrev innan detta skulle jag vara tacksam om man inte gick omkring och pratade om.
jag vet att det inte är så många som läser min blogg men några har läst det senaste och då tänkte jag att jag ville dela med mig utav mina tankar kring hur det har varit i familjen och hur jag upplevt det.

Läs det gärna, för annars skulle jag aldrig lagt upp det offentligt. men prata inte kring det som står. om det är så att man är nyfiken på nånting om det eller nått i den stilen, fråga gärna för jag tycker om att känna att folk har tagit till sig det som står.

^^

Krönika.

Här om dagen satt jag och ett par kompisar i ”matan” och pratade och skojade. Helt plötsligt blev någon kallad för ”ADHD-barn” av en annan. Och det gör mig alltid lite arg när sådant händer för när folk kallar en för saker som ”bokstavsbarn” eller ”ADHD-barn” så används det som ett skällsord men i själva verket så är det fakta och inget annat. Det är inget fel att ha ADD, ADHD eller damp, det bara är så. Fler än vad man tror är ”bokstavsbarn”.

Min bror har en ganska grav diagnos av ADHD och har haft det ganska svårt ända sen han var barn. Han fick inte den hjälp han behövde i låg och mellanstadiet och hade det därför inte särskilt lätt.

En person som har ADHD har ofta svårt att koncentrera sig och svårt att prata tex. samtidigt som någon pratar vid bordet bredvid. Han kan också ha svårt att sitta still och är ofta väldigt hyperaktiv. Det måste hända saker hela tiden för att kunna tillfredsställa en sådan hjärna.

I lågstadiet var det en del problem kring min storasyster som också har en lätt diagnos av ADD/ADHD. Hon var tystlåten och hade lätt att få blåmärken. Hon var också väldigt klantig eller klumpig så hon kom därför ofta med blåmärken till skolan. Personal och lärare trodde då att hon blev både misshandlad och våldtagen av vår pappa, det var fel. Efter mycket trubbel så bestämde mamma och pappa att flytta Hanna och Max från Mogata skola till Ramunder.

På Ramunder passade min bror Max bättre in och fick mer hjälp men inte all den hjälp han skulle behövt. Har man ADHD behöver man mycket uppmärksamhet och får man inte det så tar man den. Max hamnade ofta i slagsmål och det var mycket samtal mellan föräldrar och lärare på så sätt fick han uppmärksamhet men inte den uppmärksamhet som en människa vill ha. Max fick en stämpel redan i lågstadiet. Han fick en stämpel som ”bråkstake” vuxna, framför allt lärare gav honom utskällningar istället för att förklara varför dom blev arga. Det hade han kanske behövt han kanske behövde någon som förklarade varför det inte alltid kunde bli som han ville.

Jag tänker att om en människa alltid får veta hur dålig och dum han är så tappar han gnistan. Om folk har förväntningar och tror att ”den där killen är dum” så får man en känsla av att man ska leva upp till vad alla tror. Samma sak som om alla tänker att ”den där killen är så glad hela tiden” så försöker man alltid vara glad för att det är vad folk förväntar sig.

Men Max fick en stämpel, Max var dum och bråkig. Det var alltid det folk förväntade sig. Och då förstår jag att han kanske blev trött och att han kanske struntade i att försöka vara lugn och sansad som ”alla andra”. För det var ju ändå ingen som trodde att han kunde, det var aldrig någon som trodde att han kunde klara av matten eller historian. För att slippa lägga massa extra resurser på EN elev, så satt man Max på Ankaret. Ankaret kanske är en bra skola för en del människor, men Max kunde ha sluppit det om hans skola och lärare bara orkat ge honom tid till att förklara saker.

I och med att han blev placerad på ankaret så blev han även stämplad av folk i hans egen ålder, han blev ett ”ankarbarn” och ett sånt är man bara om man är för dum för att få stanna i den vanliga skolan. Då kom det här med förväntningarna tillbaka, fast ännu mer, och nu var det även hans kompisar som förväntade sig dumma saker ifrån honom. Och det här spann bara på hela tiden. Det blev bara värre och han hamnade med fel folk. Han kände sig utanför och skapade sig en plats hos andra som sökt sig till varandra pågrund av att samhället eller skolan frusit ut dom. Han skapade sig ett rykte, yngre killar tyckte att han var häftig. Han fick status och det kändes bra. Han var äntligen någon, så han fortsatte. Det rykte han skapade sig skapade han genom att göra inbrott, knarka och ge folk en slags rädsla för honom.  Han kände en tillhörighet till ”gänget” som han aldrig känt i någon annan gemenskap. Han hade inte passat in någon annanstans, inte på första eller andra skolan, inte i innebandyn eller ens hemma där mamma och pappa blev trötta på alla hans upptåg.

Till slut hamnade Max på ett behandlingshem utanför Linköping. Där fick han stanna i 1,5 år. En väldigt lång tid för oss. Jag har fått veta efteråt varför han hamnade på hemmet. Det var drogerna, raseri utbrotten och betygen som inte existerade. Jag har inte fått veta fören senare att han höll på med olika sorters droger.

Han har berättat att han kände sig så ensam när han var där. Speciellt på kvällarna när han skulle sova, då han fick tid att tänka. Han har berättat att han mådde så dåligt över hur mycket han har skadat mig och min syster under dom åren då det var som värst hemma. Han mådde dåligt över hur dåligt han fått mig och Hanna att må. Klart att han hade sårat mamma och pappa också, men vi var ganska tighta syskon och vi är ännu tightare nu. Det var oss han tänkte på och saknade. Visst saknade han sina ”kompisar” och sin frihet och det var säkert väldigt svårt att vara ifrån droger, men jag tror att han någonstans insåg vad han hade riskerat.

Jag själv hade det jätte svårt, det var hemskt. Jag kände blickarna i ryggen för jag visste att många hade hört om det, att Max Nilsson inte längre fick bo hemma att han hade hamnat på ett behandlingshem. En del som inte förstod hur jobbigt jag tyckte att det var skojade till och med om det. Kanske för att lätta upp stämningen men jag kan inte påstå att det gjorde någonting bättre. Det var nog en av dom jobbigaste perioderna i mitt liv.

Jag tänker att mycket utav det här var lärarna och mamma och pappas fel. Han hade aldrig behövt hamna på hemmet om skolan hade tagit sig tid till honom. Han hade inte alls behövt hamna på Ankaret om mamma och pappa hade sagt vad de tyckte. Men det är klart att som förälder orkar man inte hur mycket som helst heller. Och då kan det nog vara skönt att lämna över en del till någon annan.

Mina föräldrar skyddar oss genom att ”inte oroa” oss. Dom tror att om dom inte berättar hur det är så slipper jag den vetskapen. Och det kanske är bra att göra så i vissa lägen beroende på hur gammalt barnet är. Jag fick ju som sagt inte riktigt reda på varför Max skulle bo på ett hem. Och det var inte för att undanhålla information ifrån mig som mamma och pappa inte sa det rakt ut. Det var för att dom älskade mig och ville låta mig slippa det. Men jag tänker att jag skulle velat veta vad som pågick ifrån början. Istället för att nästan ett år senare få reda på hur det var ifrån några av mina äldre kompisar.

Det är konstigt egentligen hur föräldrar skyddar sina barn.